en del personer kan bara hitta fel nerver att gå på ibland.
en del personer förstör jag inte ens att jag lät dom komma in i mitt liv.
en del personer ångra jag att jag ens bara lärde känna.
medans en del personer ångra jag inte, men i efterhand känns det ganska onödigt.

jag menar varför ska man vara en "kompis" när det passa personen?
varför har en "kompis" som lovar saker på saker men aldrig någon förändring?
varför har en "kompis" som säger att saker och ting aldrig kommer att förändras innan saker har hänt?
varför ska en "kompis" vara så ego kär och bara tänka på sig själv och sedan komma på i efterhand att man kanske ska ta och bryr sig om sina kompisar med?
varför ska man bryr sig om en "kompis" som bara kasta skit tillbaka?
varför ska man ställa upp för en "kompis" som säger att dom gör samma sak tillbaka när det aldrig ske?
varför är det så lätt att krusa skit när diamanter är mer betydelsefulla?

men sen är ju fråga "du märker vilka som är dina äkta vänner när du verkligen behöver dom!"
ja det gör man nog, men måste det ta sådan tid för att verkligen veta om det är ens äkta eller inte?
man vill ju inte direkt gå runt och vänta på att något ska hända bara för att se vilka det är som verkligen är ens äkta vänner, för är det som man säger att dem finns där då.
då vill man ju nästan bara att saker ska hända så att man kan sätta dom på plats för att kunna veta om dom verkligen är ens äkta vänner eller inte.
jag kan stå för att jag inte har så många äkta vänner.
men jag vet även att när jag väl allt behöver dag som natt så finns det verkligen två personer som verkligen spraka upp en.
fast visst, jag har ju i för sig två stycket äkta vänner hela livet, även om dem dör så kan jag stå rakryggad och säga " detta var/är verkligen äkta vänner" och det är mina föräldrar.
min mamma och min pappa som verkligen är äkta vad det än handlar om så vet jag att jag alltid kan prata med dom. för jag vet att dom alltid kommer att finnas där. även i sista andetaget.

ens föräldrar kommer alltid vara ett barn första kärlek.
ett barns första bästa kompisar.
ett barns första trygghet och tillit.
ett barns första hemlighet går till sina föräldrar.
ett barns första ögonblick blir utav deras föräldrar.
ett barns värsta ögonblick delas utav deras föräldrar.
ett barns liv, problem, misslyckande, straff, ångest, lögner ja allt ett barn går igenom till det "vuxna livet".
ett barn kommer alltid att vara ett barn för sina föräldrar.
ett barn kommer alltid att dela allt med sina föräldrar först.

jag står för att jag har mina föräldrar som verkligen eller ja i alla fall försöker att förstår vad det är jag vill.
även dem få äkta vännerna som jag har, som verkligen försöker att anstränga sig för att vilja hjälpa mig.
dom personerna behöver jag inte skriva ut några namn, för jag vet eller ja jag hoppas i alla fall att om dom läser det här, så hoppas jag verkligen att två utav dem personerna verkligen vet att det är dom.

jag har även "gamla" äkta vänner kvar.
jag har en eller ja det va två personer som hjälpte mig i livet med det som verkligen var värst.
men tyvärr så har jag bara en utav dom två att tacka, att personen fortfarande är kvar vid min sida.
även allt vi gjort och allt som hänt. så är jag väldigt glad över att han finns kvar.
kan även känna mig stolt över att kunna säga "att en gång i tiden så va han min bästa kompis. han är verkligen ingen skit att krusa, utan en diamant som valt att stanna genom det jobbig."
medans den andra jag bara kan önska att vi kan prata igenom allt som har gått fel och att jag verkligen skulle kunna säga "att detta va en underbar vän. han var min nallebjörn när allt var tugnt. att kunna säga att jag krusade inte skit, utan jag krusade diamant som förvandlades till skit. och släppte allt för lite motstånd och lögner."
dem två personerna som verkligen stod upp för mig i min svarta period.
även dem två personerna som verkligen gjorde allt för att ta sig till mig och även hjälpa mig upp ur det hela.
även dem två personerna som verkligen visste mina gömställen.
dem två personerna som hjälpte mig i mitt beroende.
dem två personerna som jag verkligen nu i efterhand verkligen ångra att jag inte tackade för all hjälp så mycket som jag ville.
även dem två personerna som jag var för rädd för att stöta på när allt höll på att gå ner i det svarta igen.
dem två personerna kommer jag aldrig kunna tacka för all hjälp dom gett mig.
men tyvärr så finns det bara en person som verkligen kan tacka för att personen i fråga valt att stanna när det jobbiga har blivit för svårt, när lite motstånd har kommit men även stannat kvar, som inte har släppt allt för vita lögner och för rediga lögner.

tack "k" för allt du verkligen gjort för mig som jag verkligen inte såg just då, men soom jag ser så mycket av nu när jag tittar tillbaka. det känns skönt att kunna säga "du är en diamant i mitt liv, du var som en bästa kompis för mig i det svåra. du får släppa taget först".

ska även inte glömma bort och säga tack till "d" för det han gjort. men kan bara tacka för allt som var, jag kan inte tacka dig för det som är nu. för du släppte för ingenting.
du byggde lögner för lögner för att kunna träffa mig. du släppte även taget när motgångar kom och när jag var rak och ärlig och talade om hur det kommer att sluta. men jag hoppas att vi kommer tillbaka till varandra snart. för om jag ska vara ärlig så saknar jag faktiskt min nallebjörn. jag kan inte göra annat än att saker och blicka tillbaka till gammal. för det finns inget som finns i "nuet" och säga om dig. för du är inte värd något längre. du sårade mig, och jag är trött på att ständigt bli påmind om varför det blev som det blev. men du kanske kan ta lite skin på näsan och stå upp och försöka ta tag i vårat igen? det finns inget som heter "kan blir som förr!" men att vi i alla fall kan tala ut över vad det är som gjorde att det blev såhär. jag hoppas verkligen att vi kan försöka börja om från ruta ett, men bollen står hos dig.

Källa: Nalle Puh

Det är alltid bra att veta var man har sina släktingar och vänner,
oavsett om man behöver dem eller ej.
Källa: Nalle Puh